Ulla Gudmundson: Tålmodigheden med den katolske sexisme er slut
2. okt. 2015
Ulla Gudmundson, Sveriges ambassadör vid Heliga stolen 2008–2013, skriver i Svenska Dagbladet, bl.a.:
Den katolska kyrkan diskuterar ofta kvinnans roll, men låter ogärna kvinnor delta i diskussionen. Inför Vatikanens möte i oktober om familjen i vår tid tar 43 kvinnliga katoliker saken i egna händer och ger sin syn på vad kyrkan därmed går miste om.
I dag släpps i Rom en bok som kommer att applåderas, förhånas och – säkerligen – bli utsatt för ihjältigningsförsök i den katolska världen. Titeln är ”Catholic women speak. Bringing our gifts to the table” (Paulist Press). Boken består av 43 korta texter, skrivna av unga, gamla, högutbildade, lågutbildade, fattiga, välbärgade, heterosexuella och lesbiska katolska kvinnor. Slagsidan är anglosaxisk – bland skribenterna märks de amerikanska teologerna Elizabeth Johnson och Margaret Farley, vars böcker kritiserats av Vatikanens troskongregation – men här hörs också röster från Indien, Filippinerna, Nigeria, Sydafrika, Polen, Italien, Irland, Chile, Argentina och Sverige (dominikansystern Madeleine Fredell). Förordet har skrivits av den nigerianske jesuitpatern Agbonkhianmeghe Orobator.
Boken riktar sig i första rummet till de katolska biskopar som den 4–25 oktober samlas i Rom för en världsvid så kallad synod, ett möte som ska behandla familjen och hur kyrkans pastorala stöd till familjerna ska utformas i vår tid. Initiativtagarna är ett globalt nätverk av katolska kvinnor. Bakgrunden är den kritik som riktats mot den förberedande familjesynoden hösten 2014. I inledningen påpekas att de få kvinnor som fick tillträde till församlingen av celibatära män var hustrur i äkta par som noga valts ut för att deras äktenskap motsvarade kyrkans idealmodell. Ingen talade, påpekas det, för de miljoner katolska kvinnor i världen vars liv inte stämmer överens med detta ideal (som den katolske teologen Werner Jeanrond beskrivit som i princip den västerländska viktorianska 1800-talsfamiljen).
”Vi talar inte”, skriver författarna i inledningen, ”som Kvinnan, utan som kvinnor med olika erfarenheter och ståndpunkter. Vi kommer ur olika kulturer, vår kamp och våra insikter skiljer sig åt. Vi talar inte som en röst utan som många. Vad vi har gemensamt är en önskan att berika vår kyrka /…/ Vi tror att vi har något att säga som inte hörs när kyrkohierarkin diskuterar kvinnor och familj /…/ Man talar om oss med ett språk som känns fjärran från våra egna ansträngningar att artikulera glädjen och hoppet, sorgen och oron hos vår tids kvinnor, inte minst de fattiga.”
Författarna är varmt troende katoliker som känner stark tillhörighet till sin kyrka. Men de tar påven Franciskus på orden i hans uppmaning till katoliker att praktisera parrhesia, det vill säga fritt och öppet lufta sina synpunkter på kyrkan, också kritiska. Det innebär bland annat ett eftertryckligt avståndstagande från Franciskus eget uttalande om behovet av en ”fördjupad teologi om Kvinnan”. Med detta synsätt, påpekar de, reduceras kvinnor till studieobjekt och teologi blir i detta perspektiv en angelägenhet för män. Vad som behövs, understryker de, är en fördjupad teologi om människan, en teologisk antropologi som kräver både kvinnors delaktighet i den teologiska reflektionsprocessen och att denna tar hänsyn till livets empiriska realiteter.
Ingenting är som bekant nytt under solen. År 1964 publicerade Gertrud Heinzelmann, schweizisk katolik, jurist och rösträttsaktivist (Schweiz kvinnor fick federal rösträtt först 1971) en bok vars titel slående påminner om den nu aktuella: ”Wir schweigen nicht mehr” – Vi tiger inte längre. Två år tidigare hade hon i ett brev begärt att kvinnor skulle få tillträde till Andra Vatikankonciliet, det världsvida kyrkomötet 1962–65, en milstolpe i katolska kyrkans försoning med moderniteten. I konciliets näst sista session hösten 1964 deltog också ett mindre antal kvinnliga så kallade ”auditriser” (åhörare). Den belgiske kardinalen Léon-Joseph Suenens ska fryntligt ha hälsat deras inträde i den tvåtusenhövdade biskopsförsamlingen med orden ”kvinnor utgör ju faktiskt halva mänskligheten”. Av allt att döma påverkade kvinnorna faktiskt konciliets arbete, framför allt dokumentet om lekfolket i kyrkan och den så kallade Pastoralkonstitutionen om kyrkan i den moderna världen, Gaudium et Spes, ett av de konciliedokument som blivit mest kända och omdebatterade. En begäran om att få yttra sig i plenum avslogs dock med motiveringen att den var ”prematur”.
Hur mycket har då hänt sedan dess? Mycket eller litet, beroende på hur man ser det. ”Catholic women speak” är en vågtopp i en rörelse som under de 50 år som gått sedan konciliet vuxit sig allt starkare i den katolska världen, inspirerad också av framstegen mot jämställdhet i det sekulära samhället (som den amerikanske jesuiten Thomas Reese påpekat har kyrkans jordiska gestalt alltid utvecklats med sekulära modeller för ögonen). Kvinnor har ”gjort teologi” ända sedan Nya testamentets tid. På 1100- och 1200-talen växte kvinnliga monastiska lärdomssäten upp runtom i Europa, men de förtvinade när teologin flyttade över till universiteten som var en manlig värld. Först efter Andra Vatikankonciliet kunde katolska kvinnor studera teologi på bred front, skriver Cettina Milatello,grand old lady bland Italiens feministiska teologer (jo då, de finns!). Problemet är, liksom under tidigare århundraden, att denna breda, mångfacetterade rörelse aldrig tagits på allvar i Rom. Ett av bokens budskap är att den teologi påven efterlyser redan finns. Det är bara för kyrkan att ”ha långa öron”, som pater Orobator skriver i förordet.
Hele artiklen er <her>